ja har svårt att släppa taget om saker, men älskar att möta nya
hur det nu kan komma sig?
jag är rädd för mörkret, men älskar att öppna ögonen till en ljus dag
jag kurar ihop mig under täcket när jag fryser och tänker aldrig mer ska jag va så kal och frysa såhär, men ändå älskar jag när armar sveper runt mig och värmer
hatar dessa tårar som tär ner mig dag för dag, men ändå älskar jag när gråt blir till skratt.
saknaden av många är nu för stor,men jag älskar när vi ses!
ja hur ska det egentligen vara? måste man täras ner för att byggas upp till något ännu bättre?eller är nedbrytningen bara en onödig process vi lätt kan undgå?
/S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar