hur mycket man än vill,tror, försöker går alltid ALLTID något snett..det är bara livetsgång, sånt vi får leva med..vi kan välja att förneka dem, se åt sidan eller helt enkelt blunda.eller så kan vi hålla dem i handen, krama dem hårt och kasta dem i nissan. nu har jag kommit till en punkt där jag inte vet vad som är svart och vad som är vitt?kroppen tas över och jag vaknar upp helt svettig. hur nära jag än är någon,känner jag mig någonstans väldigt ensam.hur det nu går till?är som att en del i pusslet fattas, mitt pussel, min kropp, mitt liv.
att någon så hastigt rycks ifrån än är tydligen livetsgång det med..hur det nu fungerar?om det nu finns en gud, borde inte alla få chansen att säga adjö, borde inte alla få visa sin kärlek en sista gång, innan man ska möttas på andra sidan igen..lilla mormor! ge inte upp, men du är så stark och oerhört klok att jag vet att du inte kommer göra det..han mår bra där han är nu, det är något jag bara vet..
vila i frid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar