är man för kräsen?

igår kom jag och min käre vän felicia in på en djup diskussion om kärleken. de finns många som går här i livet och tar första bästa person och blir tillsammans med, för att inte va singel längre och att ha (om inte den bästa) iaf någon där. träffas ibland och ligga typ! att bara få ändra status på facebook gör för många att dem känner sig lite bättre än alla andra. jag är inte en av dem. vet var jag varit, vad jag haft och hur jag vill ha det i en relation..men då frågar jag mig själv: "har jag blivit för kräsen?" kanske borde jag också träffa iaf någon? det kanske inte finns den där perfekta soulmaten som jag letar efter..men när jag senare stannar upp och tänker till lite extra kommer jag fram till att jag faktiskt inte kan göra så. släppa på allt det som gör att ja håller drömmen vid liv,hur skulle jag då formas som människa? det är ju faktiskt en del av det som gör att jag är den person jag är.jag vill att min kärlek även ska vara min bästa vän som jag kan berätta precis allt för utan dömande blickar, bara ett stöd! jag vill att vi ska älska varandras vänner och släppa alla avundsjuka tankar. jag vill att vi ska upptäcka världen tillsammans och inte sitta instängda.jag vill älska och bli älskad så som vi förjänar! för ni som inte tycker så och inte är kräsna..er tyckeer jag synd om!